ÖmRs Låtlåda
Tills jag dör
En sjömansvisa inspelad så långt in i landet det bara är möjlig. Nämligen i den djupaste delen av Värmlandsskogarna, i Koppom.



Gamle Oscar Tegel slog sig ned vid mitt bort,
blötte strupen sin och vila sina ben.
Ja, dom bär mig ej som förr när jag dansade på sjön,
slogs mot vågorna och skrek åt vredens djup.
Där en het och fyllig barm väntade i varje hamn,
och vad dom hette, ja, det har jag faktiskt glömt.
Men jag svär att det är sant fast jag ofta varit pank,
och aldrig gråtit över mjölken som jag spillt.
För jag har seglat på dom haven.
Vandrat kring och vida världen sett.
Och jag har stridit uti stormen.
Åt dödens svarta ögon har jag lett.
Och du ser att blott en gång vi reser.
På resan vill jag se allt.
Och i djupet av mitt hjärta har jag älskat,
och lovat mig att leva tills jag dör.
Världen låg i väntan, jag bar på en längtan
på att sjunga alla visor som har gjorts.
Visst har jag spottat och gått på,
visst har jag ljugit som få
och inte ofta gått på Herrens sanna väg
Men jag ångrar ingenting när jag sakta somnar in
så vill jag göra det där vågor möter sten
Och jag vill somna med dom orden
att vandra här på jorden
har varit tungt men ganska gott ändå
För jag har seglat på dom haven …
… och i djupet av mitt hjärta har jag älskat som få,
och lovat mig att leva tills jag dör.